Livet lunkar på i sin vanliga lunk, dagar kommer och går.
Men ibland så ökar livet sin hastighet, fortare och fortare, utan att man kan värja sig. Man jobbar och jobbar, kämpar på för att hålla igång takten, att hinna med.
Men när timmarna inte räcker till mitt i veckan, så tar man till helgen. Sen räcker det inte heller och dygnets 24 h är helt plötsligt avverkade redan kl 10 på fm.
Lämna -
jobba - hämta -
jobba ännu mer - städa - visning -
jobba lite till - sova -
JOBBA - drömma om jobbet och sen är det helt plötsligt morgon igen ... Hur gick det till?
Det är då man försöker krypa ihop, värja sig mot allt, man väljer bort saker att göra, prioriterar bort fel saker och kryper längre och längre in i sitt hörn, fullt sysselsatt med att bara hålla sig igång. Hålla sig från skuggorna som kommer närmre och närmre.
Man prioriterar bort det roliga, trygga i livet, bara för att hålla näsan över ytan. Familj, vänner som är absolut viktigast genom hela livet, bara för att hålla sig över vattenytan. Och är det värt detta? Inte ett enda dyft!!
Hittade följande text i ett litet kapell i Knäbäckshusen. Supertung och verkligen inget positivt alls, men ibland måste man dra i bromsen för att följande inte ska införlivas ... Uschiamej!