Det var grannen som gråtande ringde. Ringde och frågade om jag kunde tänka mig att följa med till veterinären ... hennes älskade lille katt - 19 år - var sjuk och gammal och det var kanske dags att göra den sista resan.
Vi visste inte om han hade ont eller så, men han hade fått näsblod. Och gammal som han är och i kombination med att han har diabetes så var risken stor att han inte hade det bra ...
Så klart jag följer med. Med tunga steg åkte jag hem där på eftermiddagen och när jag mötte V och lille Os ögon gick tårarna inte att hålla tillbaka. Vi bara stod där på parkeringen och lät tårarna trilla.
Det är faktiskt skönt att få gråta ibland ...
Det var en lång tung resa ut till Dalby, som på ett annat vis gick alltför fort. Alltför snabbt till det stället vi inte ville åka till.
En helt underbar veterinär tog emot oss, allt var förberett. Tårarna trillade åter igen när han plockade ut lille kisen och började titta på honom.
Kände på magen, tittade i ögon, öron näsa och mun.
MJAU sa Oskar. Och veterinären skrattade. Och där, tillsammans, med tårna trillande, skrattade vi också och klappade lille O.
Då säger veterinären: Jag tror inte han är redo ännu. Han mår nog ganska bra ....Vad säger ni om att jag ger honom en spruta, en liten "god" cocktail med lite vitaminer, anitinflammatoriskt och lite annat smått och gott? Sen följer han med er hem igen och får äta lite torsk och sova i sängen igen?
Han kan gott leva i några år till.
Jag kan bara säga att om vi inte gråtit innan, så gjorde vi det då. Från djupaste dalen till högsta toppen på några sekunder. Den känslan går inte att beskriva. Det kittlade som sockerdricka i magen och man fick lust att skrika ut i hela världen, att ibland är livet bara HELT FANTASTISKT!
Tack för att han fick komma hem igen veterinär Erik! <3
Så fint skrivet, Eva! Jag blir alldeles tårögd och så minns jag ju min egen resa med Mia Katt och då vill jag verkligen bara få storgråta! Dessa små liv och tasskompisar! <3
SvaraRadera