Gråten

Det är så svårt det här med känslor. Hur man reagerar, varför man reagerar som man gör och vad är det som utlöser reaktionen.

Igår ville lilla K att vi skulle läsa "Adjö Herr Muffin".
För er som inte vet är det en liten saga för barn som berättar på ett så underbart fint sätt om döden. Om ett litet älskat marsvin som dör, känslan som vi alla minns och kommer ihåg när man själv var liten - en älskad vän och förtrodd som försvann.

Så när vi satt där och hade börjat läsa sagan kände jag tårarna sakta börja rinna, för att sen fullkomligt svämma över... jisses, vad hände där?

Jag har inget att vara ledsen för just nu, lite bekymrad över vissa saker i livet kanske, men inte alls på detta viset.
Så märkligt och ändå på samma vis så underbart befriande. Gråt i begränsad mängd kan verkligen kännas skönt.

Lilla K tittade nyfiket begrundande på mig när rösten bröts ...

"Men mamma, är du ledsen? Varför då? Jag älskar ju dig!"

Älskade hjärtebarn, jag är inte ledsen, eller jo ... eller nej eller .... jag vet inte - varför blev jag ledsen, det var bara sagan som fick mig till detta.

Då säger hon: "Du fick kanske en ögonfrans i ögat? Jag fick det en gång och Då kom det också en massa blött i ögonen på mig"

Ja älskade lilla K, det var nog en ögonfrans jag fick i ögat... eller snarare en hel drös! ♥