Tidens tand

Vi har börjat röja upp i stugan, ute långt inne bland träd och mörker, där hallonsnår och nässlor helt tagit överhand.

Trimmern gick på högvarv och häcksaxen användes flitigt.

Och jag visste ju, att där inne någonstans finns det, en vit glittrande sten och en liten kärleksört.
Och helt plötsligt där, långt inne i snåren, under numera höga träd, helt täckt av hallonsnår och mossa stod den.

Vår lilla grav, vår lilla älskade Måns. Det var som tiden stod still en stund och en tår letade sig ner för kinden.

Tänk ... 27 år sedan vi fick lägga dig här under den fina stenen och med en symbolisk kärleksört som vaktar.

ÄLSKADE MÅNS! Vi glömmer dig aldrig!