Man ska inte ropa hej

Jo, vi gjorde nog det - lite för tidigt.
Lilla K gick ju på dagis, en hel vecka, sen tog hon andra polio/diffteri/kikhostsprutan och blev jättesjuk. Igen!

Nu vet vi ju inte hurvida det är sprutan, influensan som kommit igen eller om hon plockat upp YTTERLIGARE ett virus .... suck.

Oavsett vad, så är nätterna långa, när man sitter på sängkanten, baddar den febriga pannan och ger vatten med jämna mellanrum. Man nästan hör hur klockan tickar, minut för minut. 23.00, 23.30, 00.45, 02.15 .. Kallt, tyst, lite ensamt. Tittar stillsamt ut på snön som singlar ner (nja, mer vräker ner) och funderar på livet och dess böljande vägar det tar. Tänker och längtar till värmen, utsikt över turkost vatten, en hängmatta bland palmer och lugn och ro.

Fast ... visst är det så att man egentligen längar efter att alla ska bli friska och våren snart ska komma.

Så ikväll, när fadern kommit hem, gick jag ut i snön, rullade en massa snöbollar och gjorde en snölykta, allt medan snön sakteliga singlade ner. Sådär tyst och lugnt som det blir en mörk vinterkväll, när det snöar sakta. Lite magiskt.

Som tur var fick jag hjälp av min lilla assistent och familjens linslus (medans den lite större av dom var inne i värmen och kurerade sig).

Så , måste ju ta ett kort på vår ljuslykta, men .. var är den nu då .....

... aha, där var den ju! ;)