Jag kommer nog aldrig att glömma den dagen och de två dagarna som följde.
Vi hade ju vetat dag, tid och plats redan fem månader i förväg, men vad hjälpte det?
Strålande morgon och när vi stängde dörren hemma, visste vi att vårt liv aldrig skulle bli detsamma igen. Fast ändå precis sig likt. Inget hade ju eg ändrats. Eller ...?
Jo lite ... ett litet liv som vi skulle lära känna hade kommit till oss .... och det var stort.
En av årets vackraste och varmaste dagar var det. Och när dom öppnade den "lilla luckan" på magen och vi såg henne för första gången, ja otroligt. Röst som en "riktig Kajsa Kavat" var det första barnmorskan sa och log ... och så var namnet satt. För visst var det ju vår lilla Kajsa. Med håret på ända i en tupp kam och ett smultronmärke på ögat kom hon och fick oss båda att inse att livet var så otroligt.
Då M inte fick bo kvar, fick han lämna sjukhuset på kvällen och åka hem och jag blev helt plötsligt själv. Ensam med ett litet liv, ett litet barn. En som var totalt beroende av oss, men just denna natt av bara mig. Det var stort. Har nog aldrig känt mig så "ensam" men ändå inte. Väldigt märklig känsla.
När skymningen föll över Lund, satt jag en stund i det öppna fönstret på min sal på översta våningen på KK och blickade ut över Lunds takåsar och njöt. Lyssnade på den tysta, varma, vindstilla sommarnatten, såg AllHelgona Kyrkans urtavla och månens strålar lysande i Lunds fönster. Där någonstans i efterdyningarna från bedövning och hormoner var det nästan som man svävade fram över Paris takåsar. Kunde nästan höra dragspelet i fjärran och sorlet från en nära restaurang.
Och bredvid mig snusade det dyrbaraste i livet sin första rosensömn här i livet .. lilla K.
Önskar dig all lycka här i livet lilla barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar