"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag ...

... och någonting alldeles oväntat sker"

En vers skriven av Alf Henriksson. Vacker och tänkvärd.

Som en händelse kom jag och tänka på den idag.

Lilla K stupade nämligen framlänges, över kanten med huvudet före ner på marken idag, liggandes i en hög med huvudet underst.
Tiden tills jag hann ut och fick henne i mina armar och förstod att allt var ok stod fullkomligt still. Det var som i filmens värld. Man såg sig själv i slow motion. Släppte allt vad jag hade i händerna och rusade ut. Det var evighet (sekunder?) innan jag var ute, men tiden stod fullkomligt still.

Det är då man inser vilken dyrgrip man har, hur otroligt mycket man som förälder älskar sina barn och hur otroligt skört livet egentligen är. Och hur otroligt tacksamma vi ska vara så länge man har varandra.
Tårarna brände när hon hjärtskärande snyftade fram: "Mamma".

Nu slutade det hela lyckligt tack gode Gud - med "endast" ett stort blåmärke i pannan - och vi tackar allt och alla att det gick så bra.

Imorgon är det iallafall kalas. Och det ska bli kul!

Photo: Commons Wikimedia, Abhialeena